Min tankeställare...

Klockan nio hämtade taxin mig och tog mig till Hematologmottagningen för sedvanlig veckokontroll av min status. Sängläge, nålsättning, provtagning och efter provsvaren en påse med trombocyter. Jag har känt att trombocytvärdet legat lite lågt den här gången. Tandköttet blir mer lättblödande då och fler blåmärken dyker upp. Idag gick det snabbt eftersom jag inte behövde något blod.

Passade på att pratade lite med sköterskorna idag om min akuta inläggning på annandag jul. Det har nog först nu gått upp för mig helt och fullt att det varit fara för mitt liv, då förloppet varit så snabbt. Efter att förhört mig hos sköterskorna fick jag ytterligare bekräftat att det verkligen varit akut och rent av livshotande. Allt hände ju på bara en timme. Jag hade vaknat på morgonen med halsont och svårt att prata. Klockan 16 började jag få huvudvärk, kände mig illamående och fick frossa. Jag tog tempen och konstaterade att den var något förhöjd. Fortsatte ta tempen var femte minut, och för varje gång hade den stigit ytterligare några tiondelar. Ringde SOS och Hematologen, kräktes och for i ilfart till sjukhuset. Snabba puckar och mycket rörelse kring mig på aktuten. Man röntgade mig liggande för jag orkade inte hjälpa till. Kände mig inte närvarande. 39,5 i temp....uppfattade röster runt mig och hörde hur frågor ställdes, men jag klarade inte kommunicera...Hematologen, nålsättning, provtagningar och antibiotika intravenöst flera gånger per dygn. Först efter några dagar kände jag hur det vände och mitt medvetande började bli normalt igen...Dagarna gick och först efter 10 dagar fick jag lämna sjukhuset. Lite omtumlad, något orolig men ändå glad att jag ändå var på bättringsvägen. Det hade ju trots allt gått bra.

Idag har varit en dag då jag reflekterat över mig själv, min sjukdom och allvaret i att drabbas av infektioner. Eftersom jag inte tidigare haft detta akuta läge, har jag heller inte förstått rent känslomässigt att jag faktiskt kan dö av en infektion. Nu inser jag att även jag är dödlig och måste vara mer rädd om mig. Det är med viss oro jag tänker på att det kan ske igen. Var är jag då? Kan jag snabbt få ambulans? Går det lika bra nästa gång? Tänk om jag inte klarar det nästa gång? Inser på allvar att livet just nu är skört och farligt för mig. Men som den positiva person jag ändå är, så tror jag det kommer gå bra. Jag vet vad som gäller och väntar inte heller nästa gång jag får en febertopp, utan ringer direkt. Väskan får stå färdigpackad...

Jag vill också tacka mina vänner för omtanke och telefonsamtal då jag låg på sjukhus. Även denna gång kan jag konstatera att i nöden prövas vännen och man ibland förvånas över vilka som hör av sig när det är allvar, och vilka som inte gör det. Sorgligt men sant...