Ligger på sjukhus och behandlas för en infektion. Det var länge sen nu som jag tvingats läggas in. 8-9 månader sen sist. Jag har klarat mig bra har jag förstått jämfört med andra med samma diagnos. Nu är jag i alla fall kurerad och får förhoppningsvis åka hem imorgon. Det blev 9 dagar den här gången......Det vore bra om jag slapp fler såna här bakslag innan benmärgstransplantationen i mars, så jag hinner bygga upp min fysiska och mentala styrka inför det förestående.
För ett och ett halvt år sedan fick jag under svår chock beskedet att jag har Aplastisk anemi. Min egen kortfattade beskrivning av sjukdomen är att mitt immunförsvar fått spatt och angriper och förstör mitt blod, samtidigt som min benmärg inte vill producera nya blodkroppar. Rent praktiskt innebär det att jag tvingas underkasta mig transfusioner flera gånger i veckan....för att överleva. Vidare innebär det att jag har ett nedsatt immunförsvar och har en ökad blödningsrisk. Så slå mig bör och ska jag inte. Inte heller utsättas för smitta i någon form. Får jag mitt blod och mina trombocyter så mår jag ganska bra. Jag har genomgått två behandlingar som inte lyckats bota eller förbättra mitt tillstånd nämnvärt. Så nu återstår alltså bara transplantationen.
Just nu känner jag mig mest tom, fastän jag borde känna. För man ska väl känna och vara orolig inför en så stor och svår behandling?...men känslorna uteblir. Har försökt att analysera varför jag inte känner något men har ingen kunnat bestämma orsaken riktigt. Kanske förtränger jag. Kanske är jag mentalt stark. Kanske är jag onormal. Kanske känner jag mig trygg tack vare all information kring transplantationen och min förvissning om att jag faktiskt kommer att klara det här. Kanske kommer reaktionen när jag närmar mig dagen jag ska läggas in.
Jag har i alla fall bestämt mig för att tiden från det jag insjuknade tills efter transplantationen ska jag sätta en parentes kring. En kort period i mitt liv som jag får "bjuda" på. Vad är väl några år av ett helt liv? Jag ser framför mig hur jag till sommaren lycklig och glad strövar omkring med en helt ny syn på mig själv, min omgivning och vad som är viktigt här i livet. Aldrig mer ska jag lägga vikt vid oväsentligheter. Sjukdomen har gjort mig ödmjuk. Förhoppningsvis är jag helt frisk utan risk för återfall. I värsta fall...nä, det finns inget "i värsta fall" i mitt huvud. Det enda synbara tecknet efter min behandling i Huddinge ska vara avsaknaden av hår....som ju ändå växer ut igen....så no big deal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar