Tillbakablick på IVA-tiden...

Min hjärna har tydligen blockerat och förträngt det mest traumatiska från min benmärgstransplantation. Antagligen behövdes krafterna till att ta mig igenom hela behandlingen innan min hjärna orkade ta itu med annat som behövdes bearbetas. Jag har börjat få märkliga, skräckfyllda och upprörande flashback-bilder och drömmar från min diffusa och suddiga tid på IVA. Jag har de senaste veckorna drabbats av dessa bilder och drömmar, och förstod att jag antagligen har nån form av posttraumatiskt stressyndrom. Insikten kom då Karolinska sjukhuset skickade mig ett formulär med frågor kring min tid på IVA. Där frågade man bl a efter drömmar och obehagliga minnesbilder m m. Först då kopplade jag ihop mina underliga drömmar och flashback-bilder med min IVA-tid. Det var en obehaglig insikt att jag faktiskt tagit skada av tiden där, och det faktum att jag faktiskt svävade mellan liv och död under fem dagar...

Jag har därför bett om att få kontakt med någon läkare på Karolinska som kan gå igenom tiden på IVA. Jag har bara egna fragmentariska bilder själv, och har inte tidigare varit motiverad och beredd att få veta exakt vad som hände. Men nu inser jag att jag måste det och vill också, för jag behöver bearbeta tiden.

Mina drömmar är otäcka och jag vill kalla det mardrömmar. Jag är en person som ytterst sällan drömmer mardrömmar, men under senast månaden drömmer jag dessa märkliga drömmar var och varannan natt och vaknar med ett ryck och en lätt ångest. Jag måste alltid tända lampan och gå upp en stund innan jag kan somna om igen. Mina drömmar handlar om död. Antingen drömmer jag att jag själv kallblodigt dödar någon eller så är det nån i min närhet som dödar en annan människa. I det senaste fallet är även jag föremål för att bli dödad om jag inte sätter mig i säkerhet snabbt. Det är alltid samma iskyla och jag upplever mig/den andre som psykopat. Efter att jag/någon dödat är jag på flykt från det obehagliga. Jag rusar iväg och söker skydd i buskar, bakom hus och springer med en hemsk rädsla och ångest inom mig. Jag vet att jag är förföljd och när som helst kan bli avslöjad eller riskerar bli uppnådd och dödad. Alltid slutar mina drömmar på samma sätt. Jag letar reda på den "hemliga bunker" som finns i närheten eller mycket längre bort. Där är jag delvis trygg men är alltid orolig att jag har lämnat något spår efter mig så jag ska avslöja mig och gå ett hemskt öde tillmötes. Sen vaknar jag...

Mina flashback-bilder består bl a i ett ansikte på någon från IVA som vid ett tillfälle uttalade sin åsikt om mig. Ansiktet är på en kvinna i mörkt halvlångt hår. Hon har onda ögon och ser hatisk ut. Hon bryter lätt på ett annat språk. Hon säger "Du är den hemskaste och otrevligaste patient jag någonsin haft med att göra" Jag vet inte ens vad hon syftar på. Detta ansikte ger mig alltid ångest och orskänslor. Varför vet jag inte. Något jag förträngt? Mina minnen därifrån är ju som sagt diffusa och suddiga. Hur man kan uttala något dylikt till en patient som ligger för döden är en annan fråga som jag ska ta itu med senare.

Jag har också hemska minnen av att man inte ansåg mig tillförräknelig och förvirrad, och någon man inte behövde lyssna på. De gånger jag försökte kommunicera blev jag nonchalerad och inte hörd. Jag hade mask över näsa och mun som jag tror pressade in luft i mina lungor. Den var viktig och jag förstod det. Min syremättnad var säkert hemskt dålig och lungorna var ju vätskefyllda. När jag försökte framföra något så hördes det inte ut genom masken, och jag försökte lätta något på masken för att säga vad jag ville, t ex "Jag är törstig". De gånger jag gjorde det tryckte någon genast ner masken över ansiktet igen. Detta gav mig en hemsk panik och ångest och jag kände mig förtvivlad att ingen ville lyssna på mig. Man utgick helt enkelt från att jag var totalförvirrad utan att ha belägg för det. De gånger jag sa nåt så var jag helt klar. Tala om övergrepp och kränkning!! Dessa bilder kommer upp ibland, och samtliga gånger skapar det ångest och panik hos mig. Sen finns det andra händelser av svår smärta och händelser då jag känt att man struntat i vad jag försökt förmedla som skapade vanmakt. Jag hade önskat att någon verkligen försökt lyssna på mig åtminstone. Att man tagit reda på ordentligt vad jag menade och gett mig de förklaringar jag efterfrågade. Jag kände det som att jag låg i en tortyrkammare. All min vakna tid såg likadan ut...jag tror man sövde ner mig ibland för jag inte skulle "vara till besvär".

Det hemskaste var nog när jag vaknade upp och såg min dotter sitta vid sängen. Sjukvårdsutbildad som jag är, vet jag att man kallar på anhöriga när det är kritiskt och man riskerar att dö. Min tanke var då att "Här ligger jag och dör...". En annan tanke jag hade vid flera tillfällen var "Jaha, det är dags att dö nu. Ja men låt mig dö då". Tänk att man kan känna sig så dålig att man önskar att man fick dö. Det är också väldigt skrämmande. Då kände jag bara att det skulle vara en befrielse att få dö från de svåra smärtor jag hade. Nu blir jag skräckslagen när jag tänker på att jag faktiskt inte brydde mig om om jag skulle dö eller leva.

Nu behöver jag alltså få bearbeta allt detta och då främst få tala med läkare som har koll på den här tiden. Jag önskar också få journalanteckningar från samma tid. Behöver jag sen gå vidare och få professionell samtalskontakt för att slippa mina drömmar och flashback-minnen så kommer jag att lyssna på läkarens rekommendationer där. Jag har framfört mina önskemål i det frågeformulär som skickades till mig, så nu avvaktar jag besked bara...