Först togs livet ifrån mig...men jag fick en andra chans...

Oj...vad hände?? Jag har inte skrivit något sen den 16 mars, för då försvann livet några dagar för mig.

Jag var nästan klar med all förbehandling som är nödvändig för att kunna ta emot de nya stamcellerna, när det ofattbara hände som jag fortfarande inte fått grepp om...varken mentalt eller intellektuellt. Jag hade förberett mig för sista strålbehandlingen och satt i taxin till Radiumhemmet tidigt på morgonen. Sov nästan hela vägen dit. Väl framme kände jag mig väldigt trött och matt och ville bara sova. Personalen bäddade ner mig i väntan på att man skulle vara klara med förberedelserna för strålningen. Slutligen fick jag lägga mig på britsen och man började ställa in alla instrument. Helt plötsligt, utan förvarning fick jag våldsamma feberfrossbrytningar.....sedan vet jag inget mer förrän jag flera dagar senare vaknade upp på IVA. Den första jag såg var min dotter...och jag förstod att jag var illa däran när man kallat dit henne. Sov mesta tiden men under min vakna tid hade jag fruktansvärda smärtor i hela kroppen. Jag kunde inte lyfta ett finger utan att det gjorde hemskt ont. Jag fick inte äta och dricka som jag ville då jag hade vätska i lungor och övriga kroppen. Man försökte höja mitt blodtryck genom att tillföra vätska och blod. Jag hade organpåverkan och det såg inte alls bra ut.

Jag vet väldigt lite om vad som egentligen hände, men så efter kanske en vecka var jag åter på min avdelning. Jag vet inte när och hur jag kom hit...men jag fick veta att jag fått en akut blodförgiftning och att orsaken ev kan ha varit stenar i gallgångarna. Jag fick också veta att jag inte genomgått en fullständig förbehandling, men att man ansett att det räckt. Så jag hade fått min donation på utsatt tid.

Efter det har det varit en tid med mycket mediciner, dropp och kontroller av min status. Jag har rakat av det sista av mitt hår och väntar nu på att stamcellerna ska hitta rätt i min benmärg så jag kan börja producera egna blodkroppar igen. Riskerna minskar drastiskt den dagen det sker.

Sen vill jag tacka min underbara kille som skickade mig en fin present när jag som mest behövde det. Tur jag har honom och tur för mig att han verkligen orkar hålla fast vid mig trots de stora påfrestningar detta innebär på ett så nytt förhållande...

Tack även till mina vänner som ringt eller kontaktat mig på ett eller annat sätt. Ni betyder mycket för mig. Tack även mina fina barn som visar mig sån omtanke nu när jag känner mig liten och utlämnad. Ni är så fina.

Nu är det dags att sova...Vi hörs vidare!