Tid för bearbetning av minnen...

Tiden går men minnena består. Svåra händelser i livet kan sätta djupa spår och ge nästan oläkbara sår. Minnena av det som hänt sitter där och gnager och gnager och poppar upp i tid och otid. Helst innan jag ska sova, men även i drömmar. Vissa lukter, miljöer, ord och händelser triggar igång undanträngda och förträngda minnen som skapar skräck och ångest. Det är som en film som spelas upp gång på gång. Lika färskt som om det hände igår trots att det är fyra år sedan transplantationen. Det kallas posttraumatisk stress. Tiden är nu inne att inte bara tänka på det som hänt, eller bara berätta. Det är dags att sätta det på pränt också. Så en tid framöver ska jag gå igenom olika svåra händelser som inte vill lämna mitt nutidsminne och förpassa sig till minnesbanken långt, långt, lååååångt inne i djupaste delen av hjärnan....Jag ska börja med dagen då hela mitt liv vändes upp och ner. Då jag gick från att vara kärnfrisk (som jag trodde) till att vara svårt sjuk och döende.....Nu börjar vi.


Alla dessa blåmärken. Vad var fel? Hade jag järnbrist, dåliga blodkärl eller vad? Googlade på Leukemi och blåmärken. Visst, men symtomen hade jag inte. Inte heller stämde det in på Aplastisk anemi. Läste om de pyttesmå blålila petekierna (knappnålshuvdstora blåmärken) som skulle uppträda på huden i små klungor om man hade leukemi. Nej, några sådana hade jag inte. Tänkte att så länge jag inte har dessa petekier så har jag inte leukemi. Inte heller en massa infektioner, nattliga svettningar eller feber. Jag kunde kanske vara lugn, eller? Men jag bestämde mig för att inspektera huden varje dag, och såg jag några petekier så skulle jag ringa VC direkt.


Vaknade på morgonen, gick ner och rumsterade om för att göra frukost. Slank förbi spegeln i köket för en snabbinspektion av huden. OJ!!!!!!!!!!!! Jag hade nu petekier på min högra kind och de sträckte sig ner en bit på halsen. Till höger om spegeln hade jag telefonen. Lyfte luren 5 sekunder senare. Ringde Rådgivningen och fick en tid hos läkare redan samma dag. Hjärtat bultade och jag kände oron och ångesten krypa på mig. LIVRÄDD!! 


Jag får träffa en ung kvinnlig läkare. Ser på hennes ansiktuttryck att hon är lite bekymrad trots att hon försöker dölja det. Hon undersöker och ställer frågor och skickar mig sedan till provtagningen. Sköterskan som tar emot mig har samma bekymrade uttryck. Nu kändes det inte bra. Åker hem och får veta att jag kommer få svar på proverna nästan omgående.


Det har gått två timmar sedan jag lämnade prov när telefonen ringer. Det är läkaren. Hon säger snabbt att jag hade mycket dåliga värden och Hematologen i Karlstad vill att jag omedelbart infinner mig där för inläggning och utredning. Jag kan förvänta mig en lång tid på sjukhus, så jag ska packa en väska. Hela mitt inre hamnar i totalt kaos. Jag har nog leukemi, tänker jag. Gråter och letar febrilt efter min väska, men kan för allt i världen inte minnas vart jag lagt den. Efter en stunds sökande hittar jag den. Konstigt eftersom den alltid legat där, och jag hade bott i huset i 25 år. Blackout kallas det väl. Sen kommer nästa uttryck av kaos - Vad fanken lägger man i en väska? Efter att ha tänkt och tänkt en bra stund åkte toalettgrejor och lite kläder m m ner i väskan. Sen kom nästa fundering - Hur tar jag mig till sjukhuset? Inte en enda vettig tanke dök upp. Slutligen ringde jag en vän och berättade och frågade. Hon hörde min totala förvirring där allt strategiskt, rationellt, lugnt, sakligt och strukturerat tänkande var totalt borta, och körde hem till mig. Hon körde mig sedan till sjukhuset. En chockad och totalt förvirrad människa där hela världen rasat....


Jag sitter i sängen och läkaren sitter mitt emot mig på en stol. Han säger en massa men jag är så chockad att jag inte minns. Men jag avkräver ett svar om vad det kan vara. Han svarar efter viss tvekan, att det antigen är leukemi eller Aplastisk anemi, men kan inte säga säkert förrän alla undersökningar och prover är tagna. Jag ska få vänta till måndag innan jag får svar. Det är fredag idag. Sen händer det massor. Läkare undersöker mig, jag får blod, man tar prover och man tar benmärgsprov ur bäckenbenet m m. Jag är svårt chockad och jag får lugnande tabletter för jag bara gråter. Benmärgsprovet ökade på min ångestnivå. Jag fick ligga på magen och läkaren bedövade huden och borrade sig sedan in till märgen. Därefter Suger han ut benmärg med en stor spruta. En obeskrivlig smärta och jag skriker rakt ut och gråter hejdlöst.




Helgen går och det är mest ett töcken. Jag minns oerhört lite. Minns mest min chock och skräck. Men det är transfusioner, prover och undersökningar. Måndagen kommer. Min läkare kommer in i rummet och säger "Det är inte leukemi. Du har svår Aplastisk anemi". Tack och lov! skriker jag och slänger mig runt halsen på läkaren och tackar. Aplastisk anemi måste väl ändå vara bättre än cancer, frågar jag. Det vete tusan, svarar läkaren. Han börjar förklara vad det handlar om och jag känner mig mest förvirrad och förstår inte riktigt vad som hänt mig. Men jag känner mig ändå lugnad, då cancer har en så skräckfylld klang för mig. Jag inbillar mig att det andra ändå måste vara bättre. Från den dagen var jag sjuk, svårt sjuk och egentligen döende utan transfusioner och mediciner. Jag hade överlevt max 14 dagar utan blod och trombocyter. Isolering p g a infektionskänslighet i ett litet rum i 3,5 månader blev resultatet och början på min långa resa...Förnekelse- och förträngningsprocessen startar.....