.jpg)
Japp, då har man varit på återbesök på Karolinska i Stockholm igen då. Jag åkte igår den 20 september och kom hem idag den 21 september igen. Sov som vanligt över på Ronald McDonaldshuset. Det var fullbelagt denna gången, så jag erbjöds övernatta i konferensrummet, men vad gör det? Det är inte så viktigt var man sover. Där kommer min lista med "oväsentligheter" igen...Det är mycket som hamnat på den listan nu.
Väl framme i Stockholm skyndade jag mig att ta ut lite pengar, handla mat och beställa hemresan innan jag träffade professor Ljungman. Allt såg väldigt bra ut den här gången. Nu har tydligen effekten av Mabtheran släppt, så mina neutrofila (1,6) hade stigit liksom trombocyterna (för lågt men stiger för varje provtagningstillfälle). Nu kan jag äta allt utom mögelost :). Det är även dags för vaccineringar. Jag har ju "tappat" mina antikroppar som bildats genom vaccineringar under årens lopp och de måste ersättas. Så det blir väl polio, röda hund o s v nu då.
Strax därefter tog jag mig till IVA och fick träffa personal och läkare som gav mig detaljerad information om min tid på IVA - Hur jag egentligen mådde och vad man gjorde. Dessa 5 dagar har jag ju bara fragmentariska minnen av. För mig har ju dessa dagar varit i stort sett "tomma". Jag fick också se vart jag legat...Jag blev plötsligt väldigt ledsen när jag förstod vad som egentligen hänt. Att det varit så nära att jag dött...Det gjorde lite ont att få allt berättat för mig, men jag vill inte ha det ogjort. Jag lämnade IVA med kopior på min journal därifrån.
Hur mår jag då rent subjektivt? Jo, jag känner mig pigg men ändå trött och aningens deprimerad då mina upplevelser från IVA nått fram ordentligt till mitt medvetande. Jag har fortfarande torr hud och har ibland sömnsvårigheter. Mitt immunförsvar är fortfarande inte helt bra, men mycket bättre än sist. Men det är biverkningar som försvinner och jag borde väl klara av det när jag klarat en benmärgstransplantation. Allt ska ju bara bli bättre nu. Med tiden ska jag ut i arbete också, och det är nåt jag ser fram emot. Däremot är jag bekymrad för hur vårt social skyddsnät kommer se ut och hur det rent konkret kommer att drabba mig...Men det tar jag inte ut i förskott. Det tar jag när det kommer om det kommer. Varför lida innan det är ett faktum? För övrigt har jag återigen fått minska på mina mediciner. Nu är jag nere i 50 mg Sandimmun och man har strukit Emgesan helt. Det går framåt...Håret växer och jag räknar med hårförlängning inom den närmaste månaden. Jösses vad lockigt håret blivit då! Ser ut som en pudel bak i nacken :)
Nu är jag i alla fall hemma igen och nu ska läkarintyget skickas och planering inför arbetslivet göras.
Sätta på kaffe och ägna sig åt trevligt telefonsamtal och lite tröjtillverkning. Har nog hittat en ny ägare till min spindeltavla också ;)
Tjingeling!